Minnesstund i Örebro

En dag år 2007 anordnades minnesstunden för en avliden kvinnlig församlingsmedlem i Örebros Rikets sal. Uteslutna Jehovas vittnen och avhoppare besökte Rikets salen för att ge sitt stöd åt Martin Andersson, son till den avlidna. Martin begärde sitt utträde ur Jv några år före moderns hädanfärd.

En minnesstund hos Jv påminner mycket om ett av sektens församlingsmöten och kistan eller urnan är vanligtvis inte med i Rikets sal. Martin Andersson berättar här vad som inträffade före, under och efter minnesstunden.

"'I lördags var det dags för min mors begravning och med mig fanns en mindre skara otrogna avfällingar som förfallit till demoners läror. Vi träffades (alla utom Benny som gjorde entre direkt i Riket Salen) innan 13.00 hos en avfälling som bor på promenadavstånd från Riket Salen. Sedan tog vi bilarna och tågade in på Riket Salens mark. Sektstämpeln lös INTE med sin frånvaro. Vi var i god tid men hann se ett par eunucker i sina kjolar och kostymer tåga in. Alla sneglandes men med fasta steg gick de mot entrén. Vi gick in och möttes av en litet kraftigt byggd kille som stod på givakt precis innanför dörrarna. Just då hade jag inga tankar i huvudtaget faktiskt. Jag skakade hand med honom och han hälsade som om ingenting hade hänt. Det var en sektmedlem som jag kände igen men som inte tillhörde församlingen (..som min mor tillhörde) och har aldrig funnits i hennes bekantskapskrets heller. Det kom att visa sig senare att han mer eller mindre förföljde oss avfällingar inne i den heliga byggnaden. Han arbetar som securitasvakt till vardags och med tanke på hans beteende kunde man endast dra den tolkningen att han var inkallad som avfällingsvakt denna eftermiddag. Glad var han åtminstone och med JV’s klassiska överbetonade gester hälsade han glatt på alla sektmedlemmar som gjorde entrén innan kl 13. Det var nästan så att man var tvungen att påminna honom om att detta ändå var en begravning och inget spektakel.

När vi avfällingar kom fanns det få sektmedlemmar där. Vi gick mot klädgarderoben och föredragshållaren som hade anlänt någon minut innan såg ingen utväg, rent fysiskt hade han kanske inte ens kunnat komma förbi oss. Han kom fram och med handen utsträckt säger han ”Ja jag hälsar på dig Martin för att det är jag som håller i föredraget”. Jag hälsar och säger; ”Och annars då?”. Den passerade ju förbi som ett blankt skott och han vänder sig till min bror för att säga någonting. Med risk för misstolkning vilket inte är helt främmande i JV’s värld vidareutvecklar jag min fråga; ”Om du inte hade hållit i föredraget, hade du inte hälsat på mig då?” Han tittar på mig med den mest uppgivna och förskräckta minen jag sett på länge. Detta är nu en person som jag känt sedan barnsben och vad jag kunde tolka från hans ansiktsuttryck samtidigt som han börjar sakta vrida kroppen men ändå behöll ögonkontakten, tror jag han letade efter ord. Någonting att säga. Vad som helst. Men vad är lagligt att säga till en avfälling? Och samtidigt med den tanken kommer rullskridskorna på. Personen i fråga glider verkligen i sidleds baklänges och i väg för att släppa ögonkontakten efter några sekunder. Det hela var som att befinna sig på en Michael Jackson konsert. Fenomenet tillsammans med den fullständigt uppgivna och nästan räddhågna blicken var verkligen ingenting annat än komiskt – på min mors begravning.

Vi avfällingar börjar vår självutnämnda touring genom Riket Salen, rör oss i motsatt riktning från där salen och min mors begravning skulle hållas. Den delen av Riket Salen var tom. Vi går in i deras lilla bibliotek som nu gjorts om till ett renodlat telefonförsäljningsrum – dvs. en stol, en bänk, en bibel, en telefonbok och så en telefon. Den klassiska kommittébänken med fyra stolar fanns kvar förstås. Snart smäller de upp ett litet internetcafé också. Böckerna lyste med sin frånvaro men man har förstått att det var ingen hit att ha gammal litteratur så lättillgänglig.

När vi rör oss ut från detta lilla rum kommer en sektmedlem glidandes förbi utan något som helst uppsåt, dock inte vakten som jag nämnde tidigare och som senare höll oss under skarp uppsikt. Vakten ville inte ge ifrån sig sin hemliga identitet på ett så tydligt sätt eftersom den delen av Riket Salen var tom, så en tillfällig ersättare fick duga. Jag hann snegla lite över de senaste alstren från Vakttornet Inc. och de var inga nyheter där direkt; ”Religion, subtil anarki och ungdomar” var den röda tråden. Vi rör oss tillbaka till den delen som hyser ingången till salen där minnesceremonin skulle äga rum. Vi läser på anslagstavlan och jag kunde notera att vartenda namn var bekant – mer eller mindre – tillskotten är omförflyttningar av sektmedlemmar som vill ut och resa lite granna. Dock glömde jag bort att signera listan över vem som ville bjuda kretstillsyningsmannen på middag. Fan!

Nu börjar det roliga. Alla sektmedlemmarna börjar hopa sig nere vid Riket Salens entré utan att våga ta sig uppåt mot salen. I vanliga fall är det full rulle på klackskorna men nu snackar vi alltså om en massiv hop människor som såg ut att börja få ont om utrymme framför klädgarderoben. Till och från var det en och annan modig sektmedlem som lyckades springa igenom krigsgränsen mot salen och in för att ta en plats. Ingen av dessa hälsade naturligtvis. Vissa nickade litet smått med ögonlocken så man hade svårt att uppfatta om det var en hälsning eller inte. Den enda som stod uppe på vår sida av Riket Salen var vår tilldelade vakt. Och han höll troget sitt avstånd på 2-3 meter. Min bror började bli lyrisk vid detta tillfälle. Han har varit ute endast ett par år och aldrig riktigt avprogrammerat sig själv. Jag kunde höra ekot av hans ord hela tiden; ”Det är ju en sån sekt! .. sekt sekt.. Jag förstår inte.. det är en sån sekt! .. sekt sekt..” och jag höll på att garva inombords. För det var så himla kul! Verkligen. De där ”sektorden” lär ha undgått få. För han var det obegripligt, och med all rätt, att människor man känt sedan barnsbenen passerade en som om man var en taliban med sprängladdningar kring midjan. Det som genomlyste ansiktsuttrycken var en rädsla. Jag tror det var mer en rädsla för att VI skulle hälsa PÅ DEM, för tänk om någon såg dem hälsa tillbaka? Vad skulle de andra sektmedlemmarna (läs INTE Gud) tycka? Detta kan vara snäppet missledande, jag gjorde mina nickningar men fick inga tillbaka. Vi hälsade alltså trots allt och var nästan samtliga vända mot sekthorden.

Ett par kommer fram och hälsar. Vad jag minns så var de först. Dessa har båda blivit utkastade från och till vid flertalet gånger och deras sektstatus i dag känner jag inte till. Det hade inte förvånat mig om de faktiskt är uteslutna i dag, och/eller avhoppade. Om inget annat lär de bli det nu. Ett par från den spanska församlingen kommer fram till oss och dessa två kände min mor väldigt väl. Kvinnan var fylld av tårar och hon kramade oss med en kindpuss på ett mycket fint och värdigt sätt. Mannen hälsar och börjar prata lite formellt på ett väldigt oberört sätt. Han frågar mig ”Vilka är dessa?” och åsyftar skaran x-sektmedlemmar. Jag svarar ordagrant; ”Det är avfällingar av olika art”. Han börjar prata om min mor och vilken tur det är att hon ”har hoppet”. Så jag svarar; ”Det är bra att ha ett hopp om man ser på livet pessimistiskt”. ”Jag är en optimist” svarar han tillbaka. Jag; ”Vad br..” och där kom rullskridskorna på. Personen ifråga glider iväg som en skugga. Jag tolkar detta som att han kände sig aningen ”modig” för att ha vågat hälsa på oss men den rätta masken kom ju att visa sig så fort religion kom på tal. Vad jag minns så var det inga fler som hälsade. Inte innan i alla fall. Reidun och Miss J hade hunnit sig in i salen och tog ett par platser. De kan nog återge vad som hände med de sektmedlemmar som misstog dem för att vara andra sektmedlemmar på långväga besök (de var ju avskilda från den övriga truppen). Benny var lika fantastiskt go som vanligt och pratade glatt med diverse sektmedlemmar. På något sätt smälte han in ganska bra.

Kyrkomusiken med sin stråkorkester hade börjat spela otäckt familjärt och det var det som blev startskottet för horden av sektmedlemmar från byggnadens entré. De stormade barriären och gick in i salen. Min övriga familj.. två bröder.. och min mors lilla kille med sin släkt hade inte dykt upp. Vi gick in i salen. Reidun och Miss J reste sig upp från sin omkrets av sektmedlemmar som hade satt sig runt omkring dem på den högra sidan för att nu ansluta sig till oss övriga och det lär ha väckt lite häpnad hos sektmedlemmarna som trodde de undkommit oss. Vi tar i alla fall upp sammanlagt tre rader i salen och Benny springer iväg för att hämta sångböcker. Mittenraden gestikulerar ett vänligt men bestämt NEJ TACK när sångböckerna närmar sig så Benny får gå tillbaka med dem och lägger dem framme vid podiet. Vi utgjorde där en helt fantastisk deg avfällingar. Till vänster hade jag mitt tidigare inside-bibelstudium (sådana där fall inom församlingen) som nu satt med skägg och en hebreisk bibel i handen. Han läser religionsvetenskap eller något liknande i Uppsala och är fruktansvärt insatt i allt vad bibeln heter. Han läser den på dess grundspråk nu. Sedan hade vi både lite ateister och lite troende med Benny i sin spets. Intrycket vi gav var solklart; Det finns en värld utanför och den är mångfasetterad. Period. Min ”släkt” dyker in och intar en av de främsta raderna. Min bror nickar lite grann som han antagligen började ångra lite senare för efter mötet var han stel som en pinne när jag och min uteslutna bror letar upp honom för att hälsa. Då agerade han som om han hade varit den mest rädda sektmedlemmen av alla dem jag hann interagera med.

Talaren kommer fram och det blir en klassiker; sång och bön. Mittenraden sitter kvar genom allt – rubb som stubb. Föredraget tror jag inte jag behöver beskriva i närmare detalj. Tro mig, det finns ingenting NYTT att berätta i alla fall! Talaren började med en liknelse om ett träd och sedan var det propagandaslogans för full rulle. Genom hela halvtimman så tittade han ALDRIG, han sneglade inte ens på oss avfällingar eller mig och min ena bror vilket naturligtvis betyder likväl att halva salen, dvs. de sektmedlemmar som satt bakom oss och till vänster lär ha känt sig aningen mobbade de också. Slutledningsförmågan i talet var lika briljant den; ”Och hur kan vi veta att döden bara är ett temporärt tillstånd? Det står här i Sefanja *två rader högläses*”. Han hinner lovorda min mors lilla kille också och betygar hur snäll och kärleksfull han varit mot henne. Otroligt men sant. Och där framme sitter djävulen själv iförd glasögon förstås som han aldrig burit tidigare. Talaren känner till vår historia ypperligt väl tillsammans med många detaljer. Men det värsta är att jag kan nog slå vad om att han berömde min mors man utan det minsta vemod till känsla. Förutom slogans hinner han med att berätta om hur min mors släkt smugglade litteratur över gränsen till sitt hemland och vad fantastiskt det var. På ett likadant sätt antar jag att muslimska sekter hyllar självmordsbombare. Känsloeggandet var det primära – ingenting annat. Talaren hann också nämna att min mor självklart och med all säkerhet står uppskriven i ”livets bok”. Vad Gud sedan har i sina planer får vi åsidosätta för stunden.

Föredraget är över. Några sekunder går. Stråkorkestern drar igång och det får åtminstone mig att resa mig väldigt raskt. Vi börjar gå ut och jag noterar att varenda sektmedlem jag tittar på sneglar som om de såg en alien från en annan planet. Längst ner satt en hälften-hälften sektmedlem som inte går på mötena och lever ett fullt normalt liv utanför sekten. (Han mötte upp oss senare på fiket efter mötet.) Jag hälsar på honom och han hälsar givetvis tillbaka men drar snabbt tillbaka handen och blicken igen. Det var ren och skär rädsla för dem andra sektmedlemmarna och ingenting annat. Vi tågar ut och befinner oss snart i den nedersta ändan. Nu var rollerna ombytta. Sekthorden befann sig i sin stora massa i den övre delen vid entrén till salen. Några få sprang snabbt som pilar förbi och ut från Riket Salen. Vissa verkligen småsprang, jag hann knappt uppfatta dem. Min mors spanjorvän kom än en gång fram och hälsade fylld med tårar. Min halvbror som dock aldrig haft någonting med sekten att göra kommer fram och börjar prata med mig och min uteslutna bror. Jag blev uppriktigt sagt mycket glad när jag hörde honom svära högt och tydligt i en av sina meningar! Det var för sektmedlemmarna en dödsdom (vi befann ju oss trots allt på helig mark) men själv tog jag det för att vara ett skarpt friskhetstecken. Den andra hälften-hälften sektmedlemmen ansluter sig nu också och vi står ett gäng och pratar för fulla munnar. Hälften-hälften killen och min halvbror står för sig själva vid ett tillfälle och en av min mors vänner som stod oss alla väldigt nära ansluter sig till dem. Hon hade gått förbi oss många gånger tidigare men jag såg mitt tillfälle och anslöt mig också. Min uteslutna bror hakar på. Hon kan ingenting annat än att krama om oss av naturlig impuls och säger ”Jag tänker på er”. Det kändes så skönt att höra det och för en stund kändes det som om ingenting någonsin hade hänt. Av glädje säger jag rent ut ”Tack och lov för att vi lever i en fri värld xx!”. Tja behöver jag egentligen säga det? Rullskridskorna kom på. Jag hade tabbat mig igen.

Reidun och Miss J har berättat att under efterperioden stod det en äldre man och antecknade för varje gång vi interagerade med någon. De kan återge detaljerna lite bättre än mig. Men troligtvis agerade de i ren panik. De hade ju trots allt förväntat sig två ensamma och sargsna bröder och inte en hop avfällingar. Någon måste bestraffas, och vilka bestraffas lättast i detta sammanhang? Samtidigt måste det ha känts gött för dem att driva upp dramatiken ytterligare. Vi får inte glömma bort att dessa sektmedlemmar av högre rang är nyckelpersoner i ett högre drama och de måste få leva ut sina fantasier. En sådan invasion av demonbesatta föredettingar måste ju väcka en proaktiv åtgärd om så bara för syns skull. Men jag hoppas verkligen att alla som hade någonting med oss att göra får ett kärleksfullt samtal hem på telefon för det lär ju bara vara ytterligare ett wakeup-call för dem.

Jag och min uteslutna bror stormar i den övre delen av Riket Salen ett moln med sektmedlemmar för att komma åt vår tredje bror som är fullt upptagen med att ta emot tröst och omtanke. Samtliga i denna ring vart som saltstoder inklusive min programmerade bror. Vi ger honom en varsin kram men that’s it. Vad skulle man göra? Det var som Reidun skrev; Man kunde skära luften med en kniv. Så jag säger ”Lycka till” och vi drar oss därifrån. Avfällingarna drar sig till ett gudsförgätet fik och rundar av kvällen på ett mycket fint och trevligt sätt.

För min del kändes det MYCKET skönt att få ha nära vänner – nära till hands. Alltså avfällingarna nu. Och de utgjorde en markant skillnad. Jag vågar inte ens tänka på hur det är för andra som tyvärr får gå på sina nära anhörigas begravningar och bemöta ett sådant sjukt beteende från tidigare livslånga och nära vänner. Att det rör sig om en sekt som är livrädd för outsiders, och framför allt för ”outsiders with inside information” blir allt tydligare ju mer man tänker på det. Ruskigt.

”Årstexten” som satt fastklistrad på väggen bredvid talaren löd; ”Jehovas dag är nära”. Paradoxalt nog är den hämtad direkt från en primitiv bok som blev skriven i en förgången civilisation i forntiden utan mobiltelefoner. Men en sak vet jag säkert. Kommer en universell domare till tals och skall skilja goda människor från onda, är det inom Jehovas Vittnens led han lär börja.'"   

- Martin Andersson

"Du lyfter upp mig i vinden, du låter mig rida på den, sedan upplöser du mig i ett dån. Ty jag vet att du för mig till döden, ja, till huset där alla levande möts."

(Job 30:22, 23. NV 2003)

Om inget annat anges är bibelcitaten på Livets resa hämtade ur Bibel 2000.