Novell

Kråkvinkel efter Harmageddon

När jag och hustrun vaknar upp efter en mycket lång och djup sömn inser vi att infernot vi upplevde i går var inget mindre än det Harmageddon som utlovats i Rikets sal sedan mer än fyrtio år. Vi sluter oss till att vi måste vara i Paradiset även om det mest liknar vårt eget hem, men med ett undantag, för så stökigt som det är nu har vi aldrig haft tidigare. Oredan kan dock förklaras av de tromber och hagelstormar tillsammans med åskväder av aldrig tidigare skådad kraft som dragit fram och verkat förtära så gott som allt i sin väg. Det var ingen ide att ens försöka göra något för att rädda varken sig själv eller några tillhörigheter, allt kom plötsligt med sin fulla kraft precis som förutsagts vad gäller Harmageddon.

Vid det här laget är det normalt dags för frukost men ingen av oss känner någon hunger efter annat än andlig spis vilken vi finner i senaste numret av Vakttornet där vi också får instruktioner vad vi skall göra omedelbart efter Harmageddon, bland annat skall överlevande Vittnen samlas antingen i någon av möteslokalerna eller hemma hos varandra. Vi bestämmer oss därför att klä oss för tjänst på fältet och sedan plocka i ordning hemma för hustrun är av den åsikten att om någon kommer på besök skall allt vara perfekt. Under tiden vi gör detta märker vi att det inte finns minsta dammkorn någonstans och dessutom går allt mycket fort, innan vi vet ordet av är vi klara.

Eftersom ingen kommit till oss ännu går vi den långa vägen till lokalen där vi brukar ha möte för tjänst. När vi kommit ut förvånas vi över hur slumpmässigt husen i vårt område drabbats, vårt hus är i det närmaste oskadat men står på litet osäker grund medan andra hus utplånats helt och finns i bästa fall kvar som ruinhögar. Många av husen påminner om tyska städer omedelbart efter Andra Världskriget, en eller ett par väggar hålls uppe av diverse olika ledningar eller av tapeterna. Vi ser ingen av våra vänner på vägen, bara ett par främlingar men vi tar inte kontakt med dem eftersom vi varnats i både Vakttornet och Vakna! för ogudaktiga världsmänniskor som gömt sig för att sedan komma fram och stjäla troendes själar och på så vis få del av Paradiset.

Så fort vi kommer in i möteslokalen känner vi trygghet i att inte vara ensamma och får höra att våra vänner anlänt under förmiddagen. De har alla samma erfarenhet som vi att deras bostäder skonats under gårdagens inferno och vi får alla anledning att tacka Jehova för hans omsorg om sina lojala. Litet oroande är att hittills har bara en äldstebroder kommit, den unge Mattias och han verkar liksom vi sakna de erfarna äldstebröderna men han gör vad han kan för att hålla modet uppe hos oss.

Under tiden vi är i möteslokalen kommer alltfler av våra bröder och systrar i församlingen så att till slut är de flesta närvarande. Ingen av ledningstrojkan Isak, Stig och Göran infinner sig dock och orsaken till deras frånvaro antas vara att de samlats i Rikets sal eller möjligtvis är de på väg till Betel. Äldstebroder Mattias anser att det bästa för oss är att tills vidare avvakta hemma eller i möteslokalen. Eftersom det finns ett alldeles nyutkommet Vakttorn att läsa och förtröstas av känner vi att förbindelsen med Betel fungerar så bra att vi kan vänta på besked därifrån innan vi tar nästa steg.

Vi väntar in utvecklingen genom att samtala omväxlande med att vi läser de nya numren av Vakttornet och Vakna! allteftersom de kommer. Vi känner oss dock litet handikappade av att den allvetande syster Anki inte är med oss ty hon vet allt om alla och förmedlar det alltid. Vi har inte heller sett den stackars åldrige broder Karl ännu. Han har varit äldstebroder i många andra församlingar innan han flyttat till oss och illvilliga rykten har spridits om att han levat otuktigt och bland annat förgripit sig mot barn, men varken de övriga i äldstekretsen eller kretstillsyningsmannen har kunnat finna någon grund för det förtal som svärtat ned denne fine gamle man.

Några yngre församlingsmedlemmar börjar bli litet otåliga för att inget verkar hända utöver att vi regelbundet får tidskrifterna. I det senaste numret av Vakttornet antyds dock en viss tillförsikt så vi kommer överens att sända ut en expedition i området för att i hemmen försöka finna dem som ännu inte kommit till vår möteslokal. Jag och hustrun utses att tillsammans med ytterligare ett gift par i vår ålder gå runt till våra ännu inte närvarande vänner av vilka vi utöver äldstebröderna speciellt saknar den djupt troende familjen Pihl med sina välartade barn. Det har också framgått av Vakttornet att alla ogudaktiga världsmänniskor utrotats så det är inte längre någon fara att ta kontakt med okända, dessa är med största sannolikhet medlemmar i andra församlingar som liksom vi söker borttappade vänner under vandringen mot Paradiset.

Efter att ha besökt de adresser som vi kommer ihåg och konstaterat att dessa hus är raserade dras vi av någon anledning mot Tornets köpcentrum, kanske för att där finna vilsna bröder och systrar. När vi kommer fram känner vi inte igen oss, av vårt stora fina köpcentrum finnes inget. I stället är där en hage med en flock lugnt betande kor vilka har sällskap av ett par ystra hästar men någon djurskötare ser vi inte till. Alla djuren ser ut att trivas med tillvaron och tar inte minsta notis om oss. Vi hör plötsligt ett ”Bääääh” från möbelvaruhuset, eller snarare där detta borde ligga, och blir varse ett par vallpojkar med en fårhjord. Det går inte att få kontakt med pojkarna, så fort vi närmar oss driver de bort fåren som om vi skulle vara simpla fårtjuvar, vilket vi ju inte är. De verkar däremot inte bry sig om att vi går mot de getter som kommit fram under tiden och ställt sig alldeles vid staketet mot vägen vi tar tillbaka till möteslokalen. Vi vill inte gå för nära dem då vi har viss respekt för dessa djur och i synnerhet deras horn.

Vi går tillbaka till vår församling där ingen mera kommit under tiden vi varit borta för att meddela vårt magra resultat. Ingen har heller sett att någon av våra avlidna bröder och systrar uppstått från de döda men de kanske bara kommer till Rikets sal i Guds rätta tid. Äldstebroder Mattias finner det därför lämpligast att vi går den långa och mödosamma vägen genom Kråkvinkel till Rikets sal. Han ser inte lyckligare ut efter att vi talat om att allt vi sett ”hemma hos” äldstebroder Isak varit några grisar som bökat runt i leran där huset stått en gång men det gör i stället att han snabbt samlar ihop oss för att lämna möteslokalen.

Vi finner snart en bred och jämn väg in mot stadens centrum och känner en viss lycka över att det trots allt är lättgånget så vi tror att vi snart skall vara framme trots att vi vet hur långt det är att gå till Rikets sal men nu verkar inte tiden vara något hinder utan den känns obegränsad. Trots att vi så väl känner denna väg är det ändå litet ovant eftersom många byggnader saknas varav några har ersatts av betydligt äldre som vi inte alls sett förut. Vi letar förgäves efter Kampens köpcentrum som skall ligga på gränsen till tätbebyggelsen. Där finns nu bara en soptipp över vilken stora feta råttor springer omkring. Över soptippen ser vi hur kråkor och korpar kretsar. Jag förstår att även dessa djur bör få ha sitt paradis men varför just där? Inte heller det parkeringshus som skall ligga mitt emot syns till utan där är i stället en mindre smedja men vi törs inte gå in i den och fråga trots att vi hör hur viss verksamhet pågår, det kan ju vara en smedlärling från Gehenna som smider onda planer mot oss.

Avenyn känns mycket inbjudande för oss ty där verkar husen ha klarat sig mycket bra, kanske har där endast bott rättrådiga människor. Vi känner strax igen museet men kongresshallen är en av de få byggnader som saknas utefter Avenyn. När vi passerat museet blir vi häpna för där plöjer en bonde upp parken med hjälp av en häst. Bonden ger oss en hälsning och då han verkar vara från ungefär vår egen tid stannar vi till och växlar några ord med honom. Vi söker  svar på frågan om Kampens köpcentrum och kongresshallen varvid vi får svaret att han inte känner till något annat än att Kråkvinkels soptipp legat vid Kampen sedan urminnes tid och att han senare skall slå vallen och sätta upp hässjor på det fält bakom museet där kongresshallen borde ligga enligt vår minnesbild.

Vi tar farväl av bonden och fortsätter vidare utefter Avenyn så att vi skall komma direkt in på vägen förbi Rikets sal. Vi konstaterar att vår vackra teater står kvar orörd och känner viss lycka över detta då dess salong kan komma till användning som komplement till Rikets sal, speciellt för vår församling som har lång väg att gå genom staden. Litet förvånande är dock att Frimurarnas mäktiga borgfasad mot Avenyn är intakt alltmedan de senare tillbyggda flyglarna saknas och vi undrar varför men kan inte finna något svar, förmodligen står fasaden bara som en kuliss.

Det verkar vara lättare sagt än gjort att gå till Rikets sal för den breda Ringleden utmed järnvägen finns inte längre utan är ersatt av en smal gata. Dessutom saknas Ringledens bro över ån så vi får fortsätta till den gamla smala bron där ett för oss okänt tvätteri annonserar sin verksamhet i en byggnad som torde stå på Ringledens körbana i gatukorsningen. Vi undrar litet över detta tvätteri men anar att det kan kännas skönt för alla som vill nå paradiset erbjuds möjlighet att få eventuell smutsig byk tvättad. Bron känns dock välbekant för  oss även om den nu fått fällbommar som skall skydda oss mot okända faror.

På andra sidan ån tar det inte lång tid för oss att nå Rikets sal, kanske för  att alla trafikhinder röjts undan så att vägen är både rak och bred. Salen står fullständigt intakt och verkar mycket inbjudande för oss så vi går självklart in utan dröjsmål. Många har redan samlats men ändå råder ingen trängsel utan det ser ut som lokalens innermått ökar allteftersom fler Vittnen kommer in. Vi hälsas välkomna av äldstebroder Markus från Kråkvinkels andra Jehovas vittne-församling men kan inte heller här se våra saknade äldstebröder eller någon av våra bortgångna kamrater. Däremot sitter broder Åke alldeles innanför dörren och vi förstår inte riktigt varför han är här eftersom han uteslutits ur vår församling för mer än tjugo år sedan därför att han haft långa diskussioner med en statskyrkopräst på ett plan som våra äldste knappast är förmögna till. Som en följd av detta förmodades han sprida avfälliga läror men troligen har han ångrat sig och bett Jehova om ursäkt och anmodats besöka vår grannförsamling. Vi känner att det nog ändå är bäst att tills vidare hålla litet avstånd till honom.

Då flera kända ansikten saknas tar vi för givet att de sökt sig till Betel i Arboga. Telefonerna fungerar inte och de närvarande äldstebröderna beslutar att sända några trogna medlemmar dit för att försöka få kontakt med våra presiderande tillsyningsmän så att vi kan få deras vägledning under vår fortsatta vandring mot Paradiset.

Nu följer en tid av lång och förtröstansfull väntan. Vi känner att vi har en mycket god gemenskap i Rikets sal med de båda församlingarna och vi har också besök av några vänner utifrån, som exempelvis Roine från en liten by i djupaste Småland men som studerar i Kråkvinkel. Tiden blir aldrig lång för oss då vi hela tiden får nya nummer av Vakttornet och Vakna!, hur de kommer till oss vet vi inte och ingen bryr sig heller. I tidskrifterna kan vi hela tiden ana utvecklingen i vår sköna nya värld och känna oss privilegierade som kommer att få uppleva allt detta. Vi får dock inte veta varför våra ledare inte är hos oss eller varför vi ännu inte fått träffa våra avsomnade vänner från tiden före Harmageddon, däremot ser vi några okända vilka liksom vi verkar vara förvånade över detta. Det allra bästa är dock att inga orena världsliga problem tynger oss utan vi kan ägna all vår tid till att tjäna vår himmelske fader Jehova.

Vi har ingen som helst aning om hur lång tid som förflutit när gruppen som besökt Betel kommer tillbaka. De har inga goda nyheter att förmedla, de har hittat fram där de känt igen den vackra gölen och staketet runt avdelningskontoret men innanför detta har alla byggnader försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig, däremot finns den välskötta trädgården med sina äppelträd kvar. I stället för Vittnen strövar en hjord getter vilka tagit området som sitt och släcker törsten i Vinbäcken. Våra vänner har då känt en aning att beteliterna kanske samlats i Strängnäs varför de tagit den vägen när de  återvänt till Kråkvinkel. Resultatet där har varit lika nedslående ty den stora sammankomsthallen har stått helt öde. Dessa besked får oss att känna hur liksom all kraft lämnar oss. Broder Åke påpekar då lugnt att vi inte kan vara kvar i Rikets sal längre utan att vi bör fortsätta vår vandring mot Paradiset. Ingen vill först lyssna till honom men efter att vi gemensamt kommit fram till ”Vad skall vi annars göra?” lämnar vi salen under ledning av äldstebröderna Mattias och Markus. En svag inre röst manar oss att färdas till Brooklyn och vi går litet oroligt åt det håll rösten kallar tills vi står på östra åstranden.

Åsynen av vattnet väcker våra samveten och vi frågar oss om alla är döpta men innan vi får ett fullständigt svar står det klart för oss att ingen av oss är behörig att förrätta dop så frågan får avvakta tills vidare. I stället diskuteras var vi kan komma över ån då bron strax nedanför Rikets sal inte finns kvar. De som kommit från söder talar om att slussbron och i synnerhet kvarnarna närmast den inger sådan respekt att de helst inte vill använda den en gång till och vi från norr har liknande erfarenheter men kanske ändå inte så stark respekt för den gamla bron till Storgatan. Ingen har tagit vägen över Drottningens Bro strax söder om Stor- och Nygatorna varför vi går mot den i hopp att kunna gå över på en bro som på grund av sin bredd känns så trygg för oss.

Vi stannar modstulna där Drottningens Bro skall ligga, i stället för den går en liten rank färja över ån. Alla ser på broder Åke och minns vad som sagts om  hans kontakter med andra samfund, kanske har han också haft förbindelser med Dödsriket och vi nu står beredda att gå ombord på Karons färja i den gamla mytologin som de mera belästa av oss förknippar med oupplysta folk från tiden för Jerusalems förstöring år 607 eller 587 före vår tideräkning. Ingen vågar gå ombord på färjan utan vi litar på den gamla bron, den var stabil när vi gick över den förra gången och lika säker känns den nu trots sina inte alltför inbjudande fällbommar. Nu lägger någon märke till den lilla kiosken på bron och efter påpekande om dess existens drar sig de äldre till minnes att därinne arbetar brovakten. Vi ser dock ingen där just nu men skyndar ändå automatiskt på stegen, brovakten kan kanske komma när som helst och fråga vem som beträder hans bro.

Storgatan är sig inte riktigt lik, vi saknar de stora varuhus och parkeringshus som skall ligga alldeles i början. De äldre vännerna upptäcker att de kvarter de minns från sin barndom med låga hus och kringbyggda gårdar återuppstått ur askan och detta ger oss tröst att fortsätta uppför gatan under livliga diskussioner om de affärer som legat på denna del och nu tycks ha återkommit. Sparbankens stora palats har också fått ge vika för småskalig bebyggelse och minnen strömmar fram från de äldre om Teboden, Färghandeln och Konsumbutiken. Någon säger sig se Frihetsgudinnan på en vägg på gatans nordsida men ingen vill kontrollera detta utan vi koncentrerar oss på den södra sidan där guldsmeden som gjort vigselringar till många av oss väcker ljusa  minnen även om vi inte direkt minns att huset haft just denna placering men det kan också vara fel på vårt minne. Strax intill ligger den mohriska biografen där kopplingen till morerna först ger oss litet kalla kårar efter ryggen men dessa känns inte så besvärande när vi inte kan se något danspalats eller affärer för tvivelaktig litteratur och musik i kvarteret, biografen kan ju göras om till Rikets sal efter att den ockulta inredningen rivits ut. I gatukorsningen strax ovanför noterar vi att trafiksignalerna inte finns längre, i stället står en myndig polis och dirigerar den glesa trafiken vilket ändå kan behövas med tanke på att båda gatorna smalnar av betydligt efter korsningen och folk går, rider eller åker åt alla håll genom denna korsning som om de söker efter Paradiset utan att låta sig styras av Jehova.

Stortorget får oss att hejda stegen, det känns så välbekant men är sig ändå inte likt då de stora affärspalatsen i nordväst och sydost fått ge sig för äldre mycket vackra byggnader, speciellt det lilla hus som mest av allt liknar en krokan närmast Storgatan på Torgets sydöstra sida. Några av de äldre tycker sig känna igen den vackra fasad som pryder Torget i nordväst men ingen har en aning varifrån det lilla krokanhuset kan tänkas komma. Eftersom Roine anses vara både beläst och berest får han frågan om vi kanske missat Stortorget i Kråkvinkel och kommit till någon plats han vet något om men inte heller han har sett detta hus tidigare. En liten krokig gumma i mycket ålderdomliga kläder och huckle över huvudet kommer gående över Torget. Någon säger sig ha sett henne ansluta till vännerna under färden så hon tros tillhöra oss och tillfrågas av broder Markus om hon möjligtvis kan tala om vad det är för ett litet hus ingen tycks känna till. Hon plirar mot Markus som han skulle vara en tillfällig besökare från en annan planet och säger att det funnits just på denna plats när hon lämnat Kråkvinkel år 1914 varefter hon vänder sig om och pekar med käppen mot ryttarstatyn för att anmärka att den minsann inte funnits då. Ingen tar någon notis om hur lång tid som kan ha förflutit sedan 1914 utan alla tror att den lilla gumman bott vid Stortorget som litet barn och minns detta hus enbart på grund av dess säregna utseende.

Ju längre upp vi kommer på Storgatan desto fler hus känner vi igen tills vi når kommunalhuset där det står som ensamt stenhus bland idel trähus vilka ersätter bland annat Hypotekskassans stramt linjerena byggnad. Vi tänker inte närmare på detta utan ämnar fortsätta förbi biskopsborgen när vi plötsligt hejdar oss ty vi blir i så fall tvingade att gå alldeles förbi ett fängelse vilket får benämningen Fängelsetomten att inte längre vara något tomt begrepp. Ingen vill gå förbi detta ty vi vet inte vem eller vad som plötsligt kan komma ut ur porten. Vi stannar till för att diskutera en alternativ väg och den enda tycks vara att gå mellan biskopsborgen och katedralen, två enligt vår åsikt värdelösa stenkolosser som tydligen skall härda ut i det längsta med att stå i vägen för vår vandring mot Paradiset.

Under tiden vi samlar kraft ser vi att förra utrikesministern Anna Lindh går ut ur biskopsborgen. Hon är inte ensam utan går tillsammans med några män av vilka en har mycket praktfulla kläder av tydligt medeltida snitt. Vi ser också att landshövding Björn finns i den lilla skaran. De får tydligen syn på oss och närmar sig. En man klädd i violett skjorta och vit rundkrage presenterar sig som biskop Martin och bjuder oss att följa med till något slags möte i katedralen. När vi visar tvekan säger han att vi inte skall vara rädda för biskop Hans som nu försonats med Svenska Kyrkan. Den praktfullt klädde mannen tar nu till orda och ursäktar sin sena ankomst med att han inte funnit ringen som han lagt i koppargruvan utan istället fått leta tills han funnit den på museet. Han fortsätter med att han för att kunna genomföra sitt framträdande egentligen behöver ha med några av de praktpjäser han gömt. Han har fått veta av landshövding Björn, och fått uppgifterna bekräftade av Anna Lindh, att dessa tagits om hand av trogna medhjälpare till makthavarna i Mälarviken efter att en bonde utanför Kråkvinkel funnit dem i sin åker. Biskop Hans fortsätter med mörka ögon att det nog måste bli en Björnarnas kamp för att han skall ha en chans att få tillbaka dem varvid ett förnöjt leende syns i landshövdingens ansikte. Vi får en ingivelse att biskop Hans kan skriva en lapp men ingen vill föra fram denna tanke. I stället fortsätter biskop Hans att han inte har något till övers för de styrande i Mälarviken efter att dess invånare förletts av en revolterande uppstickare från Masriket under tider då valet bildligt sett stått mellan pest och kolera. Som avslutning förklarar han att Svea Rikes vagga inte stått i trakten av Mälarviken utan någonstans i den landsdel som bland annat innefattar Kråkvinkel och lilla Grönköping.

Samtidigt som vi ser att den förra utrikesministern med sitt följe går mot katedralen tornar mörka moln upp sig i väster. Vi blir litet oroliga, dåligt väder skall ju inte förekomma i Riket och framförallt inte i väster. Det verkar som biskop Hans känner på sig vad som skall ske för han hejdar gruppen och de återvänder mot oss för att mycket innerligt bjuda med oss. Biskop Hans verkar veta vilka som är våra ledare eftersom han vänder sig till Mattias och Markus med denna inbjudan. Det uppstår en viss oro hos oss när Mattias och Markus säger att vi på grund av det annalkande ovädret kan ta skydd inne i katedralen. Några vänner med pionjärsystrarna Eva och Britta i spetsen anser att vi inte skall gå in och de får direkt med sig den inte onödigt kvicktänkte broder Ludvig samt några av de andra pionjärerna. Jag och hustrun vill inte avvika från våra förordnade äldstebröder så vi följer med in, det kan ju inte vara farligt att bara gå innanför porten till den profana delen av en historisk byggnad för att avvakta bättre väder.

Vi slås direkt av storslagenheten när vi står i det som bara verkar vara ett förrum mellan porten och den egentliga samlingslokalen varifrån mjuk levande musik strömmar ut, det är något annat än de mekaniska toner vi är vana att höra i Rikets sal och sammankomsthallarna. Efter att en kraftig åskknall hörts utifrån undrar någon vad som kan ha hänt dem som valt att fortsätta och plötsligt uppenbarar de sig som skuggor på väggen där de strävar genom ovädret mot vår möteslokal för tjänst på fältet. Just som de gått förbi smedjan vid Kampen skär en blixt genom himlen och kastar ned dem på soptippen där de sakta förgås. Ett par solstrålar tittar fram och ovädret avtar så mycket att smeden vågar sig ut för att se efter vad den närgångna åskan ställt till med. När han får se de rykande resterna av våra vänner säger han inte helt lugnt: ”Vad hade de ute i ovädret att göra och varför kom de inte in till mig för att söka skydd mot åskan?” Ingen väntar sig något svar på detta men en röst hörs uppifrån: ”De får skylla sig själva när de i stället för att tillbe Gud samlas runt ett människogjort Vakttorn som får tjäna som deras avgud och åkallar detta med ett förvanskat främmande ord för Gud den Allsmäktige.” Smeden verkar inte förstå sammanhanget helt men går ändå in i sin smedja för att fortsätta sitt avbrutna arbete med att smida om svärd till plogbillar. Vi blir dock litet skrämda av dessa syner samtidigt som vi hör barnskrik utan att se några ledsna barn förrän vi ser mot en vägg där familjen Pihl framträder och snart tonar bilden av Rikets sal fram där Kalle Pihl tagit med sin flicka till ett av sidorummen sedan hon somnat under föredraget. Efter att han stängt dörren lyfter han upp flickans klänning, drar ned hennes byxor och tar ett risknippe med vilket han slår den späda flickstjärten randig till ackompanjemang av högljudd gråt. Vi äcklas av denna syn och vill gå ut men den vackra mjuka musiken får oss att i stället dras in mot den församlade allmänheten i ett rum som är om möjligt än mera storslaget än något vi sett hittills.

Musiken tystnar efter en tid och biskop Martin inleder samlingen med en bön. Han talar därefter om att vi församlats inför marschen mot Paradiset utan att nämna var det kan tänkas ligga, för oss innebär det naturligtvis i västerled. När han tillsammans med biskop Hans förklarar att även tidigare generationer samlats börjar vi söka efter våra kära förfäder i den rådande trängseln men kan först inte finna dem, inte förrän vi uppmanas att tänka på vänner som vi saknar träder bilder fram av våra föräldrar. Dessa ersätts snart av broder Stig och vi får se hur han varit ute på en predikotur och propagerat för blodvägran när de första svåra stormarna inför Harmageddon börjat härja. Vi minns dessa stormar och att vi sökt oss hem när de tilltagit men broder Stig ser ut att sin vana trogen ha vandrat oförtrutet. Vi ser hur han kommit i vägen för ett fallande träd och skadats allvarligt men tursamt nog fått hjälp att snabbt komma under läkarvård medan han är vid fullt medvetande utan att ändå kunna meddela sig med omvärlden. En läkare känner igen honom från hans kampanjer på sjukhuset mot blodtransfusioner och minns hans egna ord att inget blod får föras in i hans kropp. Stig är tillräckligt medveten för att förstå diskussionen men kan inte göra sin vilja hörd. Han inser nu att Bibeln inte förbjuder blodtransfusioner och att han kanske haft en chans till överlevnad om han fått nytt blod. Stigs kvarvarande blodmängd räcker inte längre till för att hålla honom vid liv utan han glider som en följd av syrebrist sakta in i ett tillstånd där ingen erkänner något martyrskap hos honom. Vi blir nu litet skrämda av utvecklingen efter att ha sett hur vännerna ryckts från oss, vart skall detta leda tro och har Jehova tagit handen från sin lilla trogna skara? Detta får oss att försöka få kontakt med våra barn men vi kommer inte närmare dem än då vi tagit avstånd från dem för att de blivit uteslutna ur vår församling. Vi blir påminda om hur vi med församlingens fulla stöd anklagat vår lilla Lisa för lösaktigt leverne bara för att hon inte ville ta med sin Per till mötena i Rikets sal utan de skulle i stället sitta hemma hos honom och enligt vad hon sade umgås med hans föräldrar på samma vis som Per ibland fick komma hem till oss när inte tjänsten för Jehova lade hinder i vägen. Måttet rågades när de inte ville vigas i Rikets sal utan i stället i något som Per kallade den gamla rundkyrkan strax intill hans farfars stuga. Vad då rundkyrka, duger inte en fyrkantig Rikets sal längre hade vi sagt varefter vi inte deltagit i vår dotters bröllop utan förskjutit henne. För oss var detta att svika Jehova, gifta sig i en rund kyrka, det räcker med att i dagstidningen en gång ha fått uppgift om vad runda ord innebär. Det har inte varit lättare med Lars som vi hela tiden hoppats på att han skulle arbeta sig upp i församlingen och först bli äldste för att förhoppningsvis i rekordfart gå vidare till åtminstone kretstillsyningsman. Plötsligt ville ungen läsa vidare på universitetet efter sin kanske inte helt nödvändiga studentexamen när vi har Gileadskolan i USA eller Tyskland. I stället för att lyssna till sina kloka gudfruktiga föräldrar har han bara lämnat oss och sedan har vi inte hört av honom utöver att det pålysts att han uteslutits för att ha ifrågasatt Vakttornet. Något mer tecken får vi inte heller den här gången från våra barn utan de bleknar sakta bort för oss.

Musik hörs åter och även denna gång levande musik men nu från flera håll och alla spelar olika men vi uppfattar ändå alla nyanser i mångfalden av sånger till så vitt skilda instrument som gitarr och orgel för att bara ta två i mängden. Vi undrar för oss själva om Jehova kan ta till sig allt men påminner oss vad biskop Martin just sagt att den allsmäktige Guden kan ha kontakt med alla människor samtidigt och vi känner att vi kanske fått litet av denna egenskap i oss på vår väg genom Paradiset. Musiken och sången tystnar efter en stund. Vi ser nu att biskoparna Martin och Hans fått sällskap av fler på podiet. Vi tycker oss känna igen pastor Charles Taze Russell med sin värdiga framtoning bland dem. Nu vet vi att vi kommit rätt och vågar lita på de fortsatta anvisningarna där var och en får söka sitt eget paradis på jorden, det finns så det räcker åt alla goda människor och vi får allt efter våra egna intentioner söka ensamma eller i grupp, Gud håller ändå sin skyddande hand över oss. Vi kan välja vilket färdsätt vi vill och när vi kommit på plats kommer vi i all framtid att ha nära kontakt med vem vi än önskar av dem som får uppleva Paradiset oavsett var de bosatt sig.

För mig och hustrun har amerikatanken bleknat bort, vi vill nu bara ha ro i en svensk stuga med vid sjöutsikt och skogen alldeles inpå knutarna. Eftersom vi inte väntar oss att finna detta i Kråkvinkels närhet beslutar vi oss för att gå till järnvägsstationen och fråga om det finns något tåg som kan föra oss till vårt eget Paradis. På vägen dit möter vi min gamla klassföreståndare Laura som uppmanar oss att återuppliva minnet av vår gamla skola och vi tar därför den lilla omvägen förbi gymnasiet.

Skolbyggnaden är sig lik sånär som på att den nu blivit helt inbäddad i grönska vilket ger ett både vackert och ombonat intryck. När vi för en stund njuter av denna skönhet ser vi plötsligt in i ett av klassrummen på nedre våningen. Eleverna har just gått in efter rast och väntar på sin lärare varför det kanske kan verka litet stökigt. Vi ser snart att den mycket ordentlige och redbare broder Daniel har sin plats alldeles intill dörren längst fram i rummet. Det är kanske litet svårt att känna igen honom eftersom han är litet livlig av sig tvärt emot vad han gjort sig känd för under sin tid som Vakttornets tjänare, en lugnare och mera sansad mycket duktig förkunnare är det svårt att finna. På de framtagna böckerna ser det ut som klassen skall ha en lektion i franska språket och detta bekräftas snart av att vi känner igen lärarinnan Mme Peterson när hon anländer. Hon har gjort sig känd av att vara mycket noga med sin titulatur och stavningen av sitt namn, hon skall tilltalas Madame och efternamnet skall stavas med ett t och ett s, ingen pardon lämnas. Samtidigt som lärarinnan går upp till katedern hörs en tydlig suck från broder Daniel, en suck vars innehåll också Mme Peterson hört mycket tydligt så hon vänder sig omgående mot eleven bakom Daniel och frågar mycket skarpt: ”Var det du som sade ärade madame?” – ”Nej” blir det litet tvekande svaret med en skrämd underton. ”Vad sade du då?” Eleven bakom Daniel pekar mot sin lärobok och säker mycket nervöst: ”Är det din, Daniel?” Madame Peterson låter sig nöjas och hela klassen ser hur en stor sten faller från Daniels bröst alltmedan han vänder sig till eleven bakom för att tacka, en gest som Madame Peterson genast förstår innebörden av så han tvingas erkänna sitt obetänksamma uttalande. Vad som sedan händer i klassrummet döljs i en dimma men det kan inte vara hedrande för en blivande trogen förkunnare av Jehovas budskap. Strax därefter får vi se hur klassen åker på skolresa till Köpenhamn. Daniel slår sig samman med den nöjeslystne ”Masken” och när resten av klassen går till Tivoli kommer dessa två inte längre än till Nyhavn där de roar sig kungligt med ”sjömanshustrurna”, alltså glädjeflickorna vilka ser ut att trivas gott under tiden de får ett par unga friska skolpojkar att leka med i stället för att underkasta sig alla mer eller mindre utsvultna sjömän och fulla svenska familjeförsörjare på ”grönbete”. Naturligtvis måste även Daniel prova de drycker kräftorna kräver enligt Albert Engström för att känna sig som den vuxne man han ännu inte är.

Vi fortsätter litet chockade vår promenad till Kråkvinkels station och går in till biljettluckan där vi får besked att vårt tåg står inne och att vi skall åka till första stationen. Vid perrongen står ett tåg som trots sitt ålderstigna utseende ändå verkar ha kommit direkt från fabriken då allt speglar sig i dess glans. Vi går ombord i den vagn konduktören anvisar oss och därinne får vi uppleva en komfort som vi inte trott vara möjlig på ett tåg. Så fort vi satt oss tillrätta lämnar tåget Kråkvinkel. Vi ser ut över det förbiilande landskapet som vi känner igen så väl i början även om vissa saker ändrats. Det dröjer inte länge förrän vi passerar ett större kraftvärmeverk i som kanske verkar litet malplacerat i det vackra landskapet. Plötsligt verkar väggarna öppna sig och vi ser hur våra äldstebröder Isak och Göran får slita hårt som eldare eftersom allt görs manuellt. De är inte ensamma länge innan de får sällskap, och även hjälp med de tunga kolskyfflarna av broder Stig och pionjärsystrarna Eva och Britta eftersom denna anläggning tycks ha kommit mycket långt med sitt jämställdhetsarbete. Alla tycks dock inte arbeta för plötsligt ser vi ett rum i kontorsdelen där några män sitter runt ett bord och spelar ett högt pokerspel. Vi känner direkt igen Josef Stalin, Adolf Hitler och Joe ”Booze” Rutherford bland herrarna runt spelbordet och de som vänt ryggen mot oss ser vi strax därpå att de är George W. Bush och Saddam Hussein, för övrigt den enda som är nykter runt detta spelbord. Insatserna på spelbordet utgörs av stora människomassor vilka de spelande inte bryr sig mera om än att själva få makt över så många som möjligt. De blir efter en tid oense om reglerna och anklagar varandra för fusk. Tvisten löses av Rutherford som föreslår att de i stället spelar skitgubbe, ett spel som han naturligtvis förlorar. I den dispyt som uppstår om vem av de andra som egentligen vunnit lämnar Rutherford spelbordet. Han tar som den bedragare han är med sig hela potten när han försvinner ut i fördärvet.

Vi ser åter hur landskapet sakta glider förbi men detta bryts strax av bilder hemifrån. Äldstebröderna Mattias och Markus har samlat ett antal vilsna ungdomar runt sig vilka alla ser ut att vara bröder och systrar som förutom sina anhöriga även verkar ha förlorat tron på framtiden i Jehovas rike. Mattias och Markus fungerar just nu som ungdomarnas enda stöd och de börjar gå genom staden med siktet inställt mot Paradiset men av någon anledning går de inte ut genom katedralens västra port utan genom den södra och fortsätter gatan fram tills de kommer till Nygatan där de diskuterar en stund åt vilket håll de skall gå. De finner att de bör gå tillbaka till Rikets sal för att där i lugn och ro kunna forma sin framtid. Alltefter de går gatan fram känner de hur tryggheten kommer över dem eftersom Nygatan i motsats till Storgatan känns så välbekant då bara något enstaka hus saknas i deras minne. Att läkarhuset inte finns kvar förklarar Markus med att det inte behövs några läkare i Paradiset men han finner ingen förklaring till att det stora affärshuset vid nästa gatukorsning bytts ut mot ett mindre, inte heller att fotoaffären mitt emot i Nygatan 34 också är borta. Gruppen stannar till en liten stund för att begrunda dessa förändringar när plötsligt Per Myhrberg hörs sjunga ut genom fönstren: ”Denna kåk har varit våran uti många Herrans år…” De fortsätter litet chockade av detta för att nästan omgående upptäcka att bankpalatset vid Torget ersatts av en saluhall och torget är inte längre rektangulärt utan triangulärt vilket ger dem förklaring till varför en av gatorna ansluter snett till ett hörn.

Torgets triangulära form tillsammans med att de inte kan se hamburgerrestaurangen vid torgets motsatta hörn väcker nyfikenheten hos ungdomarna och de följer den för dem okända torgsidan för att se vad som finns i dess ställe. Om de känner behov av att stilla sin lekamliga hunger eller törst kan de välja mellan två kaféer vilka ligger alldeles invid varandra och alldeles i hörnet mot Drottninggatan finns en biosalong vilken skulle kunna användas som samlingssal.

Ungdomarna verkar ha glömt att bron inte finns längre när de fortsätter sin vandring mot Rikets sal. Inte förrän de är framme vid åstranden blir de varse den lilla färja som ersatt bron. Efter en kort överläggning bestämmer de sig för att prova denna i hopp att Jehova håller sin skyddande hand över dem. De erfar att färjeskepparen är mycket trevlig och framförallt finns inget hos honom som skrämmer dem så de lämnar färjan styrkta i själen efter den korta överfarten.

När gruppen kommit upp på Nya Vägen mot Rikets sal möter de några ungdomar vilka söker en lokal att samlas i. ”Följ med oss” erbjuder Mattias i hopp om att få med dem i en teokratisk gemenskap. Gruppens ledare John undrar om Mattias verkligen har en passande lokal och får svaret att den bara ligger ett par kvarter bort. Under tiden Johns grupp konfererar för att bestämma sig kommer Lukas Moodysson och frågar om han får vara med i gruppen. Han välkomnas eftersom han känns som en brygga mellan gruppernas vitt skilda trosuppfattningar varefter ungdomarna går vidare under ledning av Mattias, Markus, Lukas och John.

De är snart framme men besvikelsen syns i ögonen hos Mattias och Markus för byggnaden har börjat förfalla. Det som redan märkts före Harmageddon hur byggnaden börjat spricka och glida ned mot ån har blivit tydligare. Skylten har fallit ned på grund av detta och bokstäverna RIKETS SAL har blandats med varandra så att den inbördes ordningen hos dem blivit 6-3-2-5-8-1-7-4-9 i likhet med det som hänt på Rikets sal i exempelvis Lidköping jämfört med hur de suttit på väggen. Det hörs spridda fnissanden i gruppen alltmedan Mattias svagt rodnande säger att något måste göras åt huset och i synnerhet skylten. John kanske missuppfattar Mattias något då han direkt föreslår att det kan bli en kristen ungdomsgård efter att de värsta skavankerna åtgärdats. Innan Mattias eller Markus hunnit protestera mot detta lägger Lukas till att de med största sannolikhet kan få en alldeles utmärkt film- och musikstudio varvid ungdomarna griper sig an verket med ohejdbar entusiasm. För att i någon mån kanske få tillbaka initiativet frågar Mattias vad John vet om ungdomsarbete och får svaret att John är scoutledare i Svenska Kyrkan. Det tar därefter inte lång tid för ungdomarna att under ledning av scouterna med parollen ”Alltid Redo!” forma om denna Rikets sal till en gård där ungdomar med intresse för film och musik kommer att trivas. Markus drar sig till minnes att två äldstebröder i avskräckande syfte spelat upp ett band med Toto på ljudanläggningen för ungdomarna i församlingen i mitten av 1980-talet.

Tåget stannar och vi märker direkt att vi kommit till den plats vi drömt om, den överträffar till och med våra vildaste fantasier. Det är inte helt öde runt vårt Paradis men ingen av grannarna finns på så nära håll att de stör oss eller att vi kan störa dem. Vi ser snart att en av dem är en äldre skäggprydd man. Jag möter honom litet senare när jag gått ut för att njuta av naturen och han visar sig vara en mycket trevlig naturälskare som broder Isak försökt omvända i den gamla ordningen. Vi går ned till bryggan där vi står länge och pratar om både den underbara naturen och Kråkvinkels historia. Detta får mig att placera honom som skollärare av den gamla allvetande stammen varför jag ser fram mot fler givande träffar.

En tid senare bjuds vi hem till vår granne. Vi accepterar men blir mycket chockade när vi ser att hans hustru är syster Katrin som uteslutits enligt pålysning under ett möte. Hon har enligt vad som framkommit genom ”den inre kretsen av systrar” levat i synd tillsammans med en man utanför organisationen. Katrin ser vår reaktion och verkar också känna igen oss så hon talar om att hon sökt hjälp av en äldstebroder i samband med en depression. Allt hon fått var några kopior från Vakttornet som hon redan läst flera gånger samt en uppmaning att om hon bara är flitigare i tjänsten skall hennes bekymmer lösas. Katrin har då i desperation sökt tröst hos sin arbetskamrat Knut som hon genom åren fått ett visst förtroende för. Det har kommit fram till äldstebröderna att hon ensam besökt en man utanför organisationen och när hon mött en av dem har han direkt börjat fråga ut henne om mycket intima saker vilka hon sanningsenligt svarat på att något sådant inte förekommit varefter hon kallats till förhör inför en dömande kommitté. Katrin har inte infunnit sig till mötet då hon känt att Vakttornets dömande kommitté bara varit ute efter att lägga de ord som de vill höra i hennes mun för att kunna förnedra henne så mycket som möjligt. Hon har gift sig med Knut strax efter att hon uteslutits och ett drygt år därefter har de fått sin Adam. Det är inte utan bitterhet i rösten som hon säger: ”Mig ville de inte hjälpa, jag blev utesluten men Karl fick fortsätta som inget hänt.” – ”Menar du att…” börjar min hustru säga litet skrämt men avbryts av att bilden på en rättegångssal tonas upp på väggen framför oss. Påven Johannes Paulus II fungerar som rättens ordförande och som bisittare ses justitieminister Bodström och ärkebiskop Werkström. I juryn ses bland andra Martin Luther och Lewi Pethrus. Karl har intagit den anklagades plats och han försvaras av Fred Franz som efter uppmaning av sin läromästare Joseph Rutherford sveper ett glas äkta hemkokt whiskey innan han tar till orda och förklarar att Karl inte begått några otuktiga handlingar utan bara försökt hålla kvinnor och unga flickor från sig. Vittnesbåset är fyllt av kvinnor Karl antastat genom åren och de lämnar samstämmiga uppgifter om att Karl nog varit litet för närgången när han ”försökt hålla dem från sig”, det har snarare upplevts som motsatsen. Åhörarläktaren är fylld till sista plats av herrtidningsjournalister vilka ser ut att önska inhämta så många snaskigt intima detaljer som möjligt från denna rättegång. De behöver inte bli besvikna så ofta som Karl och hans advokat Fred gör bort sig och trampar rakt i klaveret genom att ge mycket detaljerade avslöjanden om vad som förekommit för att omedelbart därefter påhejade av Joseph framgångslöst försöka ta tillbaka vad som sagts.

Det dröjer inte heller nu länge förrän jag kommer in i ett givande samtal om vårt kära Kråkvinkel. Efter en stund kommer många minnesbilder från mitt förra liv upp från miljöer som jag länge funderat över eftersom inget längre är sig likt från min barndoms kvarter alldeles intill den gamla mjölkcentralen, mycket revs samtidigt som jag började skolan och resten följde med sedan vi flyttat till en ny bostad på andra sidan staden. Under denna diskussion får jag klart för mig att vår granne haft hela sin livsgärning i skolan men inte som lärare utan som vaktmästare. Bitarna faller nu på plats för mig hur Katrin träffat honom eftersom hon varit skolstäderska, ett arbete som utan vidare kunnat kombineras med tjänsten för Jehova där hon varit mycket flitig men aldrig fått någon uppmuntran från äldstebröderna för detta utan bara uppmaningar att lägga än mera tid på predikoarbetet.

Strax efter att vi kommit tillbaka till stugan får vi oväntat besök av Raymond Franz och Carl Olof Jonsson. Carl Olof talar om att de besöker alla som misshandlats psykiskt av Sällskapet Vakttornet utan att kanske tidigare ha varit medvetna om vad Sällskapet går för. Vi får veta att det bara är sådana som till slut tagit avstånd från avguden i Brooklyn som fått komma till Paradiset. ”Men de 144000?” frågar jag och får svaret att de Vakttornet avser bara är tankespöken i Styrande Kretsens hjärnor. Raymond berättar för oss att han befriats från förtrycket och fått en betydligt bättre tillvaro efter att alla stormiga känslor av efterdyningarna från hans tid i Styrande Kretsen lagt sig. Eller Yrande Kretsen som de så kallade avfällingar säger vilka tagit avstånd från Vakttornets gudsbild och närmat sig Gud.

När våra ögon nu öppnats helt får vi äntligen kontakt med våra barn och det visar sig tydligt att de gått in på den rätta vägen när de lämnat Sällskapet Vakttornets lögner bakom sig. Det börjar med att en liten vacker byggnad med torn i väster börjar framträda ur dunklet och vi förstår att det är en landsortskyrka, men vilken? När allt blir klarare ser vi hur Lisa går in klädd som brud tillsammans med Per och ett antal för oss okända människor. När de kommit in i kyrkorummet ser vi att detta är cirkelrunt med vardera en tillbyggnad i öster och väster. Vi får följa hela vigselakten och känner ett högtidligt allvar som vi själva inte fick uppleva under vår egen vigsel i Rikets sal. Strax därpå framträder vår Lars när han som nytillträdd kyrkoherde i Arboga möter Lars-Erik Eriksson i en av tidningen anordnad debatt om religion och sekter. Lars-Erik gör allt som står i hans makt för att förklara att Jehovas vittnen inte är någon sekt och att Svenska Kyrkan är ett djävulens bländverk för att leda bort människorna från Sanningen. Vår Lars satt inte bara och sov under mötena i Rikets sal utan tog tillvara vad som sades och kan nu bemöta Lars-Eriks argument, något som vad det ser ut inte verkar bita på Lillebror i Arboga, inte ens när alla hans läror delvis med tidningsreporterns hjälp smulats ned till mycket fint damm vill Lars-Erik känns sig besegrad. Han tar slutligen till vad han tror vara dråpslaget då han med skärpa förklarar att Sällskapet Vakttornet är den enda kanalen som finns mellan Gud och människorna. Lars ber honom då lugnt att ta fram det bibelställe som explicit anger just Sällskapet Vakttornet som Guds enda kanal och en djup tystnad infinner sig alltmedan Lars-Erik nervöst letar i Bibeln (var det profeten Jesaja eller?) och scenen sakta tonar bort. Därefter syns hur Styrande Kretsens president Knorr får audiens hos ärkebiskop Sundberg och gör vad han kan för att nedvärdera den etablerade kristna kyrkan. Sundberg tröttnar efter en stund på tjafset och säger med kraftig stämma: ”Jag har dock fått en nådegåva och det är att driva ut onda andar ur mitt hus” varefter han pekar med hela handen mot dörren och fortsätter ”Där är dörren! UT!” I detsamma öppnas porten till helvetet och vi känner igen president Knorr strax innan han uppslukas av den förtärande eld som inlett Harmageddon.

Vi känner oss stärkta av att ha följt Mattias och Markus när deras tro på Sällskapet visat en svag tendens att börja svikta i stället för att följa de in i slutet trogna Eva och Britta vid valet av inriktning inför framtiden.